Festligt röj för Bob

Det är inte lätt att vara arrangör. Det spelar ingen roll om det handlar om att fixa skolspex, ordna skidresa eller ansvara för en musikfestival. Det är mycket att hålla reda på, kanske lite väl mycket emellanåt.
Förra helgen gick Bobfest av stapeln i Stockholm. En rad band, främst hämtade från metalgenren, tillsammans med pastor Bob Beeman (öva gärna att säga "Bob" med Hasse&Tage uttal) skulle locka alla hängivna - och på metalkonserter utsvultna - fans till huvudstaden. Två speltillfällen erbjöds, fyra band på fredagen och hela sex på lördagen. Utöver det höll pastor Bob (fortsätt gärna öva på uttalet så det blir riktigt bra) tre seminarier.

Efter en timmes försening drog pastor Bob (försök ha ett avslappnat uttal så det låter mer som Baaaab) igång festivalen på fredagskvällen med sitt inledande undervisningspass om vikten av att lärjungaträna alla nykristna så de inte försvinner från kyrkorna när nyhetens behag försvunnit.

När musikunderhållningen till slut startade visade sig publiken vara ganska svårflirtad - det såg nästan ut som om större delen av den till 97,5 svartklädda åhörarskaran bestod av musikkritiker och journalister som med armarna i kors bedömde varje gitarrsolo och synthslinga.
Inte förrän Delta släppte loss som tredje band tände det till bland alla rockers i publiken. Säkerligen beroende på att den ena av bandets gitarrister, Carl-Johan Grimmark, även återfinns i Narnia och väl är den största gitarrhjälte svensk kristenhet producerat på bra många år. Det är därför ingen större överraskning att de två banden påminner om varandra stilmässigt, även om Delta kanske har lite mer tyngd i sina låtar. Delta har dessutom en riktigt intressant sångare i Pär Hagström som i sina bästa stunder går åt Bruce Dickinson-hållet.
Bishop Garden fick äran - eller oturen - att avsluta fredagskvällen. Iklädda härligt ljusblåa t-tröjor gjorde gruppen sitt allra yttersta för att förmå publiken stimma med. Tyvärr var det väl ingen av Bishop Gardens bättre spelningar, kanske skulle bandets nye basist - Johan Bergkvist - behöva lite längre inskolning för att göra sig själv rättvis. Men de nya låtarna lovar gott inför framtiden.

Att arrangörerna lyckades undvika upplopp på lördagen borde ses som ett smärre underverk och rendera dem någon form av fredspris. För när det förutbestämda klockslaget infann sig, och en stor del av publiken redan väntat i en halvtimme, då pågick soundchecket som bäst (ja, eller frågan är väl hur bra det egentligen gick) och man flyttade fram starten en timme. Till slut, två timmar försenade och utan någon förklaring eller introduktion från arrangörshåll, äntrade punkbandet Tekla Knös scenen. Med sin syrliga punkattityd och samhällskritiska texter utgjorde de ett udda inslag i en övrigt tillsynes homogen metalälskande folksamling (jo, det fanns några hardcorefantaster också). Varför finns det så få kristna band som skriver engagerat för samhällets minsta, som vågar ifrågasätta och häckla det etablerade systemet?
Vad sägs om de lysande textraderna i låten Moralist: "Ja visst jag är moralist, och jag tycker det är trist, hur tjejer exploateras av fibban och Slitz/En som förtjänar en smäll, är mitt livs novell, jag må vara torr, men jag tycker det är tonårsporr... Var går gränsen, vad är det för samhällsklimat som gör att dessa vargar får mat, hur kom det sig att kärlekens lag blev en pinuppa på ett jätteplakat... Visst jag är moralist, jag vill säga till sist, att jag tror det är kontakten med Gud som vi mist". Varvid bandets basist, Markus Johansson, bränner en inte helt okänd veckotidnings löpsedel i protest mot mediaeexploateringen.

Sons of Thunder tog över efter Tekla Knös och fungerade väl ganska bra som uppvärmare till Narnia som under kvällen avancerade i spelprogrammet och gick ut som tredje band i stället för näst sist som planerat.
Säga vad man vill om Narnia, men de kör ändå sin grej fullt ut. Det är hela hårdrockskonceptet med flinka gitarrsolon, såväl trum- som bassolo och alla de där poserna som bara fanns under 80-talet. Och ganska många av den drygt 400 personer stora publiken tycktes rocka med i "Long live the King", "No more shadows" och "Star over Bethlehem". Narnia hade dessutom kvällens mest hängivna "anti-fans" som gjorde sitt bästa för att kalla på andra andemakter...

De som sett hardcorebandet Selfmindead någon gång vet att det normalt handlar om hundra procent energi levererad rakt i Solar Plexus. Helgens framträdande var ännu bättre. Med två gitarrister och några spelarförändringar - Marko har bytt trummorna mot gitarren, Royals trummis Tommy bankade i stället och Silvers Even greppade basen - presterade man ett framträdande utöver det vanliga. Det här kan bli hur bra som helst.

Med en helt nedsläckt scen, förutom några blå strålkastare, äntrade så norska death/black-metalbandet Extol scenen som sista band. De trogna som var kvar fick se varför norrmännen tenderar dyka upp i radio och tidningar lite varstans - inte minst i svenska P3 - översvallade av positiva reaktioner. Läskigt tajt och med en brutal tyngd utmanar de i en genre som tidigare dominerats av band med ett lite annorlunda budskap.

Det är bara att tacka herrar Davidsson, Bransell, Dahlberg, Hjelte, Jonsson och Sporrenstrand för en lysande idé. Kul att någon vågar försöka tillfredsställa alla konsertsugna. Att dessutom, för att locka "utomstående" låta bli ta inträde är beundransvärt.
Hoppas att nästa Bobfest blir lite bättre planerad - två timmars fördröjning är näst intill oacceptabelt.
Som sagt, det är inte lätt att vara arrangör.

Fotnot: Under helgen medverkade Mercenary, Vital Decision, Delta, Bishop Garden, Tekla Knös, Sons of Thunder, Crimson Moonlight, Selfmindead, Narnia och Extol.