Svartklädda, långhåriga norrmän som spelar brutalt tung musik. Ingen ovanlighet i ett land som ses bland de främsta exportörerna av blackmetal. Men senaste framgångarna kommer från ett band med ett i sammanhanget ovanligt budskap - Extol vill förmedla frid. Frid genom Jesus Kristus.
Norska Extol har nått stora framgångar med debutalbumet Burial. Med sin progressiva death/blackmetal - låt oss kalla det kraftfull framåtsträvande lusekoftemetal - skänker gruppen hopp om utveckling i en genre som förhållit sig statisk under en längre tid. Att bandet dessutom konkurrerar med texter som handlar om den kristna tron, i en musikfåra där grupperna snarare förknippas med att förhärliga andra andemakter, gör Extol extra intressant.
Grabbarna själva tar uppmärksamheten med ro och fortsätter leva sitt
"inte-bara-på-scen-kristna"-liv. Precis som vanligt.
- Vi är först och främst kristna individer - 24 timmar om dygnet. Det
innebär att vi kanske inte är "evangelister" när vi står på scen. Det finns
olika sätt att gå fram på beroende på vilken publik man spelar för. När det
gäller metallen så har vi märkt att det inte fungerar att bara köra på med
fullt evangelisationspaket - det är inte rätt sätt att få kontakt med
människor. Vi är definitivt intresserade av att människorna ska möta Jesus.
Det är första prioritet, men vi måste tänka lite strategiskt på hur vi går
fram, säger Ole Børud, den ena av bandets två gitarrister.
Tillsammans med sina vapendragare Christer Espevoll på gitarr, Peter
Espevoll på grind (avgrundssång), Eystein Holm på bas och trummisen David
Husvik besökte de nyligen Sverige och Bobfest. Med sällan skådad brutalitet,
tajthet och hårsvingande gav de sin version av det kristna glädjebudskapet.
- Vi skriver om det som ligger på vårt hjärta, det som intresserar oss och
det som vårt liv fylls av s och det som hela livet uppfylls av är vårt liv
med Gud, säger Christer.
- Jag tror inte någon tvivlar på att vi är ett kristet band efter en
konsert, men det blir inte heller så att den icke-kristna delen av publiken
blir bortstött. Vi hoppas ju att kunna knyta kontakter med folk efter en
konsert, säger Peter.
Den senaste tiden har pojkarna dessutom börjat komma in i metal-kretsar i
Oslo och då handlar det mer än någonsin att låta livet få tala för sig själv
- om att leva ut sin tro.
Extol startades 1994 av David, Christer och Peter. Namnet har inte kommit
till varken genom drömmar eller storslagna visioner - snarare enligt
tumversprincipen.
- Jag tog fram ordboken och tänkte att ord som börjar på "ex" är kult, så
hittade jag "extol" och tyckte det lät bra, säger Christer och skrattar
högt.
Efter några månader anslöt sig Eystein som permanent medlem. Utvecklingen
gick från "vanlig" metal via power/death metal till dagens progressiva
black/death metal. Däremellan utökades bandet med Royals Emil Nikolaisen på
gitarr, som i sin tur lämnade över till Ole Børud från Shaliach (och Arnold
B family). 1998 släpptes, den vid det här laget uppmärksammade och
kritikerrosade, debutcd:n Burial. Till och med svenska "P3 rock" har spelat
låtar från plattan flera veckor i rad - och varje gång varit väldigt noga
med att påpeka att det handlar om "kristen black metal".
- Jag vet att det inte låter riktigt bra i kristna sammanhang att prata om
"death" och "black" metal, men det är bara en genre och vi måste använda
begreppen som redan existerar. Men personligen tycker jag att det kunde få
heta Turimetal, Lassemetal eller vad som helst, säger Ole.
Oavsett vad man kallar musiken råder det inga tvivel om vad som ligger bakom
allting, det som är det absolut viktigaste i medlemmarnas liv och det som
ger allting en mening. Själva menar Extol att deras musik inte skulle vara
något annat än bara musik om det inte vore för tron.
- Musik spelar på det känslomässiga planet och öppnar upp för andliga
dimensioner. Om vi kommer med kristna texter till musiken så har vi en
möjlighet att påverka folk - det är ett faktum. Folk använder ju musik till
att meditera till exempel, på något sätt så påverkar musiken oss, säger Ole.
- Dessutom tror vi att Guds son är i oss, det är en trygghet vi har eftersom
det står i Bibeln, och då tror vi att den anden är med och påverkar publiken
också, säger Peter.
Även om de tror att Gud är med när de spelar, anser de att de själva måste
göra allt för att publiken ska lyssna på deras budskap. Bästa sättet är
därför att bli så bra som möjligt s att själva göra det möjliga och låta Gud
göra det omöjliga.
- Om man spelar bra så lyssnar folk på det man säger, om du kommer med dålig
musik så orkar inte människor ta sig tid att lyssna. Därför lägger vi ned
mycket tid på att bli så bra som möjligt, säger Ole.
- För oss är Extol ett sätt att tjäna Gud och vi vill göra det så bra vi
kan. Vi tycker att Gud förtjänar det bästa - det är ju han som ska ha äran
för det vi gör. Vi tycker det är tråkigt att de kristna alltid kommer med
musik som är lite sämre - Gud är ju bäst och han ska ha det bästa.
De menar att det är Gud som skapat talanger och gåvor i människorna, genom
att öva och göra bra låtar så ärar det Gud. Om man inte använder talangerna
så vanärar det Gud.
För den oinvigde - eller ointresserade - låter Peters sång som vore den
hämtad från underjorden. Tillsammans med den tekniskt brutala musiken ger
Extol lyssnaren en minst sagt omtumlande upplevelse. Paradoxalt nog är det
inte aggression som är målet med konserterna - utan frid.
- Vill vill förmedla vem Jesus är, vi vill att publiken ska lämna en konsert
och känna Guds frid och kärlek. Det kanske låter som en kontrast till
musiken vi spelar, men vi lägger stor vikt vid att Guds ande är närvarande.
Under det kommande året hoppas grabbarna spela in uppföljaren till Burial,
som enligt dem själva kommer bli bättre - och framför allt brutalare.
Låtmaterialet är redan klart, det är bara att hoppa in i studion.
- För vår egen del känner vi att det går att göra en mycket bättre skiva än
den förra, inte minst ljudet kan bli mycket bättre - speciellt trumljudet.
Dessutom tror jag att vi har fördjupat våra extrema sidor - det är
fortfarande Extol med samma melodigångar och sätt att bygga låtar på, men
det blir lite tyngre. Lite dystrare kanske, säger Ole.
Det synes som om Extol i mångt och mycket handlar om kontraster där det
brutala möter det fridfulla, i såväl text som musik. Därför är det väl inte
speciellt förvånande att Christers och Oles stora favoritband är Cardigans.
Så nu är det bara att se fram emot nästa platta där pojkarna förhoppningsvis
befäster sin plats som nyskapande inom den brutalaste av genrer.
Kanske genom en duett med Nina i Cardigans.
© Pierre Eriksson
<pierre.eriksson@dagen.com>